Vi får aldrig glömma Sovjetkommunismens verkningar- del 1

UngernVi flydde Sovjetkommunismen

De senaste dagarna har en debattartikel skriven av Rossana Dinamarcas (V) 2007 i Expressen florerat på sociala medier. Med anledning av att denna debattartikel har fått nytt liv så har jag skrivit ett svar till Dinamarca.

Hej Rossana,

Du undrar varför Björklund vill skriva in “Sovjetkommunismens massmord” i historieböckerna. Jag kan inte svara för Jan Björklund, men jag kan svara på varför jag jublar över förslaget. Varför jag anser att kommunismens gärningar bör läras ut.

Här kommer min historia:

Jag är född i Ungern, Budapest 1975. När jag var tre år tvingade förskolan mig att stå på knän i ett hörn en hel eftermiddag, med blicken vänd mot väggen. Jag var tvungen att lyfta händerna över huvudet under hela tiden jag satt där. På detta sätt fick jag sitta i tre timmar. Jag var bara tre år. Anledningen? Jag var fortfarande hungrig efter lunchen på förskolan och hade smitit ut i köket och tagit en korv. När min mamma fick veta detta så protesterade hon såklart, hon fick svaret att det är så man uppfostrar barn. Att om en treåring äter en extra korv så får inte alla barn lika mycket.

När jag var fyra år halkade min pappa på en trottoarkant och svor över det. Något i stil med ”Shit”. Tyvärr råkade två ryska soldater höra honom och han fick en ordentlig uppläxning för att han ”Svor över Sovjetunionen”.

Efter dessa händelser – och fler – tog mina föräldrar beslutet att flytta från Ungern. De ville att jag skulle växa upp i frihet och få göra mina egna val. Att emigrera från Ungern var under denna tid förbjudet. De som misstänkte våra planer berättade för mina föräldrar att mamma skulle få sälja mig som hora i Sverige för att överleva. Det var bättre för mig om de stannade i Ungern.

Mamma och pappa valde att åka ändå. För min skull. Jag var då fem år. Vi fick dela upp familjen – mamma och jag skulle ”hälsa på” kompisar i Sverige, pappa skulle vara kvar i Ungern som en garant för att vi skulle återvända. Jag hade med mig två saker – min nalle och en påse med lego. Det var det jag fick ta med från mina första fem år.

Tre veckor senare, när pappa visste att vi kommit fram till Sverige, flydde han också till Sverige. Han fick fly via öst, via Sovjet. Flera gånger var han nära att bli upptäckt, men lyckades till slut komma fram.

När den kommunistiska regimen fick veta att vi emigrerat fick vi som straff inte återvända till Ungern på åtta år. Vår lägenhet genomsöktes och släktingar förhördes i jakten på oss. Jag fick inte träffa mina far- och morföräldrar på åtta år för att min pappa sa shit när han halkade på en trottoar.

Detta är kommunismen för mig. Och vi kom lindrigt undan. Detta är min anledning till att jubla över att kommunismens massmord kanske skrivs in i skolplanen. Alla måste få veta. Vi får aldrig glömma.

Nikoletta Jozsa (FP) vice gruppledare i Folkpartiet Järfälla

Be the first to comment on "Vi får aldrig glömma Sovjetkommunismens verkningar- del 1"

Leave a comment

Your email address will not be published.


*