Rysslands invasion av Ukraina

Den senaste tiden har vi kunnat följa utvecklingen i sydöstra Europa där motsättningarna mellan öst och väst, demokrati och autokrati västerländsk frihet och rysk imperialism åter gjorde sig påminda. Vi har kunnat se hur en befolkning i en belägrad stad rest sig och i stil med den arabiska våren tvingat en auktoritär och av Ryssland stödd ledare bort från sin tron.

Sedan presidenten Janukovitj tvingats fly landet har krisen har nu tagit en ny form, Ryssland har invaderat och ockuperar nu Krimhalvön, Ukraina mobiliserar samtidigt som Rysslands president Vladimir Putin, från den ryska duman, säkrat mandat för en fullskalig invasion.

Anledningen till detta angrepp är enligt Ryssland att kunna trygga den rysktalande minoritetens säkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som skulle kunna hota dessa har man inte med trovärdighet kunnat precisera. Tvärtom har invasionen föregåtts av riktad skrämselpropaganda som sedan visat sig vara helt påhittad. Vad vi kan konstatera är istället en lång rad av ryska övergrepp mot och inblandningar i den Ukrainska statens angelägenheter.

Det är tydligt att Ryssland spelar ett högt spel med tusentals liv som insats, vad som är slutmålet är dock oklart. Det är osannolikt att man, förutsatt begränsad eller obefintlig Ukrainskt väpnat motstånd, fortsätter invasionen. Det är troligare att man bibehåller sina ställningar på Krimhalvön, som sedan tidigare var en autonom region och stödjer det lokala styret, så till vida att de förblir lojala mot Ryssland. Alltså en liknande manöver som man vidtog under Georgienkriget 2008.

Det finns de som då hävdar att Ukraina ligger långt bort, att detta inte angår oss och att de boende i området till stor del ändå är ryssar, med andra ord det är inte något vi behöver oroa oss för. Till dem vill jag säga, detta tyder på ett nytt Ryssland mer självsäkert och mer benäget att ta till våld för att skydda vad de anser är deras intressen. Ryska intressen finns det gott om i vårt närområde.

Bara drygt 18 mil österut från Gotland ligger Baltikum, de baltiska länderna har precis som Georgien och Ukraina en stor andel invånare som antingen är etniskt ryska eller till och med ryska medborgare. I dessa länder, precis som i fallet Georgien och Ukraina, markerar Ryssland tydligt och kraftigt var gång beslut som inte faller dem i smaken fattas.

De baltiska staterna är, till skillnad från Georgien och Ukraina medlemmar av EU och deras ekonomi är starkt integrerad med övriga Europa och många svenska storföretag har betydande intressen i landet som är viktiga för jobb här på hemmaplan. Alltså skulle ryska påtryckningar, hot om våld eller bruk av våld mot de baltiska länderna kunna vara förödande för svensk ekonomi.  Utöver detta har vi i och med Lissabonfördraget en solidaritetsförklaring med övriga EU-länder om att vi skall lämna bistånd vid ett eventuellt angrepp. Visserligen säger det inte att biståndet måste vara militärt men jag har svårt att se vad annat som skulle anses vara tillräckligt i en krigssituation i vårt närområde.

Att vi som under första och andra världskriget med framgång skulle kunna stå vid sidan om och trots vissa umbäranden klara oss undan är föga troligt. För det första är dagens samhälle mer globalt och mer sammanflätat. Vi saknar helt enkelt förmåga att vara självförsörjande på samma sätt som vi var då.

Under det kalla kriget höll vi oss alliansfria i syfte att kunna vara neutrala i händelse av krig och på detta sätt slippa dragas in i en konflikt mellan öst och väst. För att detta skulle vara trovärdigt var vi tvingade att upprätthålla en stark försvarsmakt och hög beredskap för att ständigt kunna bemöta hot från andra stater. En stark försvarsmakt garanterade inte bara fysisk säkerhet utan gjorde också att vi kunde motstå hot och påtryckningar vilket resulterade i ett politisk oberoende som få utanför supermakternas interna sfär kunde åtnjuta.

Dessvärre har den svenska situationen förändrats, idag står en stor del av riket utan skydd. Den delen av landet som ligger närmast en eventuell framtida kris, Gotland, saknar helt försvar så när som på åtta stridsvagnar utan besättning och en handfull hemvärnsmän. Luftvärnet saknar moderna robotar och är hur som helst placerat i Halmstad, flygvapnet saknar tillräckliga medel för att upprätthålla incidentberedskap här hemma och flottan är inte mycket bättre rustad.

Idag finns det två vägar framåt, antingen kapitulerar vi och accepterar att vi inte kan försvara oss eller våra intressen. Att svensk politik får anpassas för att inte råka reta någon på andra sidan Östersjön av rädsla för repressalier eller så tar vi vårt ansvar, visar att vi är en del av världssamfundet och en förkämpe för frihet och demokrati.

Att vi skall kunna vända denna oljetanker helt själva och inom en rimlig tids- och kostnadsram är osannolikt. En realistisk modell torde snarare vara att gradvis höja försvarsbudgeten och stärka upp försvaret samtidigt som vi ansöker om medlemskap i NATO.

Missa inte att visa solidaritet med Ukraina imorgon den 4 mars och protestera mot Rysslands invasion.

Norrmalmstorg tisdag 4 mars kl 12.00-12.30

Talare är bla:
Birgitta Ohlsson, EU-minister
Fredrik Malm (FP), utrikesutskottet
Allan Widman (FP), försvarsutskottet
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF
Martin Ängeby, generalsekreterare SILC
Jasenko Selimovic, kandidat Europaparlamentet

Läs mer på Facebook.

 

Presentationsbild

Andreas Norstedt

Folkpartiet Liberalerna Järfälla