Mobbning jag minns

Jag var en rund kille då jag började skolan. Mobbningen var subtil på den tiden. Jag var inte heller den som direkt brydde mig. Men en dag brast det – det var då en kille, som inte alls var smalare än jag, hade pikat och påpekat mina överflödiga kilon i en månads tid. En kort brottningsmatch senare och mobbningen mer eller mindre upphörde.

De följande åren kände jag mig stark i mig själv. Eventuella försök att provocera eller attackera mig rann bara av mig. I och med att reaktionerna uteblev så var det inte heller kul att mobba mig.

En dag i femte klass blev jag inkallad till kuratorn på skolan. Jag och fyra andra knallade dit med förvånade uppsyner. Eller kanske det bara var så jag uppfattade de andra eftersom jag absolut inte hade haft en aning om vad det hela handlade om.

Örjan Andersson är 38 år och bor i Järfälla. Örjan är invald i Folkpartiet Järfällas styrelse som ersättare och arbetar som larmoperatör. Andersson har arbetat i väktarbranschen sedan 1998.

Väl inne på det lilla kontoret presenterades problemet burdust och rakt på sak; en annan kille i min klass hade haft ett sammanbrott. Han hade fått nog av all mobbning. Jag andades ut, jag visste ju med mig att jag inte alls mobbat honom. Jag hade sett de andra vara på honom, kallat honom tjockis, fetto och pucko och hans reaktioner hade varit starka och omedelbara. Hans raseri gick ut över ALLA som råkade vara i närheten. Även mot mig och jag vet att jag hade svarat på hans raseri genom att ignorera. Jag var så stark i mig själv att jag kunde se att han inte var arg på mig, jag visste att det bara blev värre att svara med samma medel.

Jag undrade ändå varför jag var där och svaret fick jag av kuratorn. Den mobbade killen kände MIG som den värsta av alla som mobbade honom. Att jag ignorerade hans utbrott slog hårdare mot honom än alla andra som skrek glåpord mot honom.

Jag kan inte säga att vi blev bästa kompisar efter samtalet i kuratorns rum men jag såg inte honom bli mobbad efter det. Han hade, då i femteklass, flera gånger haft tankar på att ta livet av sig. Elva år och funderat på hur man bäst slutar sitt liv!!

Det får mig att tänka på den stackars killen som jag försökte hjälpa i högstadiet. Han kom från en familj där alla barnen var överintelligenta. Föräldrarna var lite av bohemer, de bodde lite utanför själva samhället i ett hus där tomten var som ett skrotupplag. Bara där fanns det en hel encyklopedi av uppslag för mobbarna. Att killen sen var kort, spenslig och introvert, för att inte säga autistisk (tankarna gick ibland till ”Rain man”), gjorde ju inte situationen bättre. Hur många gånger måste den killen inte ha funderat på att ta livet av sig. Varje rast var det någon som tog ut sina aggressioner och frustration på den killen. Aldrig, inte en enda gång brast det för killen, inte en tår eller ett raseriutbrott.

Till skillnad mot killen som i femte klass fick hjälp att konfrontera sina mobbar så var det INGEN vuxen som hjälpte denna kille. Den utåtagerande femteklassaren fick hjälp för att han själv bad om hjälp. Den stackars autistiska killen i högstadiet kunde inte be om hjälp och fick därför ingen. Alla såg, även de vuxna, men ingen gjorde något. Det enda jag gjorde var att alltid vara trevlig mot honom. Jag hoppas att det hjälpte honom, i alla fall lite. Jag pratade med honom som jag pratade med alla andra vänner…

Jag har svårt att tänka mig att mobbningen blivit mildare eller att lärarna blivit mer vidsynta. Varför i hela friden ska barn ha en klump i magen då de går till skolan. Skolan ska vara rolig. Man ska vara glad att man får gå dit och träffa sina vänner och samtidigt få förmånen att lära sig en massa saker. Vi lever i ett av de mest civiliserade länderna i världen, att styra upp detta borde ju inte vara så svårt, eller? Lärarna behöver mer utbildning så att det upptäcks i tid annars kommer fler barn försöka ta livet av sig. Fler tragedier likt de i Columbine och Kauhajoki kommer att ske. Vi måste våga agera, inte bara i skolan utan ute på gården utanför ditt hem. Om du märker att någon av dina barns vänner inte får vara med och leka så AGERA och förklara att det inte är okej.

Det är vårt ansvar som vuxna.

3 Comments on "Mobbning jag minns"

  1. Riktigt riktigt bra skrivet!!! Och skrämmande!!! Det är verkligen inte så det ska vara att gå till skolan, det ska vara som du skriver, man ska vara glad över att gå till skolan.

  2. Klockrent skrivet.

  3. John Öster | 23 mars, 2012 at 09:38 | Svara

    Jag sympatiserar med dig Örjan… och tänker tillbaka på egna minnen från skoltiden som inte alltid var så positiva. Som vuxna, föräldrar/anhöriga och samhällsmedborgare så måste vi vara uppmärksamma på vår omgivning och som du skriver… AGERA när vi ser barn/ungdomar som blir mobbade eller mobbar andra. Man bör kanske se över hur många lärare/pedagoger som rör sig i skolkorridorerna. På samma sätt som fler poliser i ett samhälle kan skapa ökad trygghet bidra till att förebygga kriminaliteten i ett samhälle så kan sannolikt högre personaltäthet skapa ökad trivsel på våra skolor för eleverna samt bidra till att förebyggna den mobbing som idag förekommer i skolorna.
    Kanske bör man även fundera över hur mycket pedagogik och konflikthantering som dagens lärare och fritidspedagoger dagens ungdomar får läsa i sina utbildningar.

Leave a comment

Your email address will not be published.


*