”Kommer mina barn få lära sig simma?”

”När jag var barn kunde jag inte simma. Det var ovanligt, jag var en av fyra i min årskull som inte kunde det. Eller, jag kanske borde skriva att, vi var fler. Men efter den grundläggande simundervisningen som var obligatorisk i skolan så kunde alla utom vi fyra. Jag kommer mycket väl ihåg att vi fick åka, bara vi fyra, till simhallen en gång i veckan. Detta var på åttiotalet och platsen var Haninge. I början kändes det speciellt och att man fick nåt som andra inte fick. Vi fick ju gå från vanliga lektioner för att åka till simhallen, de andra fick sitta och traggla med matte, svenska eller vad nu ämnet råkade vara. Det dröjde dock inte länge innan verkligheten kom ikapp en och man insåg att man ju faktiskt inte kunde nåt som alla andra kunde. Då var det plötsligt inte lika roligt.

Simhallen i Haninge på den tiden var en sliten historia. Omklädningsrummen var vita med en bred mörkbrun rand längs med väggarna. Belysningen lämnade annat att önska, lysrören lyste ofta med ett väldigt irriterande blinkande. Jag har sett skräckfilmer om kidnappare som mördar och torterar sina offer i just sådan miljö. Det enda som var fräscht var duschen. Där var ljuset som i en operationssal. Kritvitt och inte på något sätt förlåtande. Bastun var dess motsats, mörk och luktade unket av barn som kissat på aggregatet i årtionden (ja det var ju killbastun så detta var ju möjligt).
Själva bassängen var en 25*12,5m stor skapelse i sann byråkratisvensk anda. Att leka i den var strängt förbjudet och då en av oss frågade varför, fick vi bryskt svaret att vi inte skulle ställa så dumma frågor, bassänger är ju till att simma i, inte leka. Bassängen var uppdelad i banor av rep med färgade bollar på.
Det fanns även två barnbassänger. En för spädbarn som hade ankeldjupt vatten och en för icke simkunniga barn där alla kunde nå botten. Det var i den bassängen vår utbildning tog plats. Vattnet var varmare i den bassängen än i den stora. Jag vet ännu i dag inte om det var ett medvetet val eller om det var för att den hade fönster i söderriktning och att solen kanske värmde vattnet.

När jag tänker efter såg denna simhall från åttiotalet ut ungefär som simhallen i Jakobsberg gör idag.

Simundervisningen gick dock inte att klaga på. Uthålliga lärare hjälpte oss barn som hade koordinationssvårigheter, svårt att flyta eller bara svårt att lära oss. För vissa tog

Örjan Andersson är 38 år och bor i Järfälla. Örjan är invald i Folkpartiet Järfällas styrelse som ersättare och arbetar som larmoperatör. Andersson har arbetat i väktarbranschen sedan 1998.

det längre tid och andra lärde sig aldrig bröstsim utan de nöjde sig med ryggsim. Poängen är i alla fall att ingen av oss skulle vara hjälplösa om vi ramlade ur en båt eller ner från en brygga. Våra föräldrar kunde lita på att vi skulle få lära oss simma även om de själva inte hade tid att vara våra mentorer i hur man tar sig fram i vätska.

Hur ser framtiden ut för MINA barn? Kommer mina barn få lära sig simma? Kommer det finnas en simhall som inte är fallfärdig? Kommer det kanske rent av finnas en simhall med lekmöjligheter så att fler barn får chansen att inse hur kul man kan ha i vatten. Det är ett underbart sätt att umgås med sina barn. Jag tror att svaret på ovanstående frågor är nej, i alla fall så länge kommunen satsar pengar på fel projekt. En bro från en ännu inte existerande område till ett industriområde istället för en satsning på våra barn, deras simkunnighet och fritid? Det låter ju inte klokt!

Jag säger, renovera Jakobsbergs simhall NU och finansiera det med de pengar som var tänkt att slängas bort på en värdelös Veddestabro.”

// Örjan

 

Be the first to comment on "”Kommer mina barn få lära sig simma?”"

Leave a comment

Your email address will not be published.


*